tisdag 8 januari 2013

Jakten på den knarrfria golvbrädan.

Knarrigt golv + knarrig trapp. Två störningsmoment för mycket.


Jag har älskat gamla hus så länge jag kan minnas. Det är få nya hus (om ens några) som slår den gamla arkitekturen, byggteknikerna och allt det estetiska som så ofta slår en med häpnad.
Men det finns något som plötsligt blivit ett problem. Förut var det bara ett plus och något man verkligen förknippar med gamla hus, men nu får det mig att bli tokig när jag tassar fram på golvet. Så vad är det då?
Jo...golvknarr.
När lillen äntligen har somnat och man smyger sig ut ur sovrummet och man trampar på den där jäkla brädan som  i mitt tycke får hela huset att vibrera och i värsta fall får lillen att vakna till. Ja då är det inte lika romantiskt och underbart längre med knarriga golv.

Det var en natt när jag i sedvanlig ordning matade lillen som jag kom på mig själv hur jag nuförtiden alltid kryssar mellan bräderna och hur jag försöker memorera vilken bräda som knarrar minst. Att jag föredrar det nylagda knarrfria trägolvet på undervåningen än det gamla i sovrummet, bara det är en chock i sig. Så än en gång slås jag av hur man förändras när man får barn.
Inte ens trägolven får vara ifred... från livet som förälder.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar