Att finna den rätta bröllopsklänningen.

När jag skulle gifta mig hade jag ett stort problem. Eller ja, det beror ju på vad man jämför med men för mig, i min situation var det ett problem. Att hitta klänningen. Jag visste ju vad jag ville ha, jag visste att det inte fick vara en otymplig sak för den skulle ju resa långt (ända till staterna), men framför allt visste jag att den skulle vara av en äldre modell. Vet inte varför jag var så säker på just det, att den skulle vara äldre. För det var inte i ropet då, inte vad jag vet. Men en ny kändes inte rätt. Inte heller prisvärd. Så jag började leta. Lite smått hemmavid, men nej där kunde jag inte finna vad jag sökte. Jag åkte upp till Stockholm. Jag trodde verkligen att där, bland alla secondhandbutiker skulle jag finna drömmen. En skapelse som andades en annan tid, en annan era. Med skirt, krispig tyg och tajt liv och på kroppen skulle den sitta alldeles underbart perfekt. Men tji fick jag för jag kom hem tomhänt.

Visste inte riktigt vad jag skulle göra. För jag ville gärna fullfölja min vision istället för att kompromissa.
Så jag började sortera i mina minnesmappar och kom plötsligt ihåg att jag som barn hade fått prova en släktings gamla bröllopsklänning:
Jag hade försiktigt tagit den på mig och riktigt andaktsfullt gått från rum till rum (på tå för att bli längre). Jag kunde känna tyngden i tyget och jag var tvungen att hålla upp kjolen för att inte snubbla på de höga trösklarna. Jag lotsades såklart att jag bodde på ett slott, att jag var en riktig prinsessa. Stod på balkongen och höll tal till mina undersåtar i den vita krispiga skapelsen. Men några vilda lekar blev det dock inte för jag visste redan då trots min ringa ålder att den, klänningen, den var värdefull.

1960 stod i alla fall det första bröllopet. Det var nog aldrig meningen att det skulle bli fler för klänningen. Istället fick den hänga i en mörk garderob i väntan på...ja, vadå?! Men så plötsligt 50 år senare föll sig allt så himla perfekt att den fick gifta sig igen. Tack vare att den hängt där och väntat. I den mörka garderoben.
Jag blev ju så glad när den fortfarande fanns kvar, den var "i liv" så att säga och lite smått hisnande kändes det, att jag som vuxen skulle få bära den på mitt alldeles egna bröllop. Tänk om jag vetat det då, som liten lintott.

Det var alltså så det gick det till när jag och min klänning fann varandra. Från att ha varit ett osäkert kort till att bli en självklar kärleksaffär.

Hade jag då gift mig idag vet jag precis vem jag hade vänt mig till, nämligen Elsa Billgren. Hon som gjort business av att hyra ut äldre brudklänningar. Hon som samlat och byggt upp en fantastisk "garderob" med perfekt fingertoppskänsla. Där både kreti och pleti kan komma och hyra, där ingen fet plånbok behövs.
Nej, vintage det ska vara till för alla.
Om jag har förstått henne rätt så är det så hon resonerar och det känns både bra och genuint.
Det hon förövrigt gör, att sätta vintage på kartan på ett så smart och spännande sätt som med brudklänningar det tycker jag är himla bra det. För man associerar ju knappast brudklänningar med gamla, trasiga och illaluktande kläder som jag tror många annars kan göra när det gäller secondhand. Det behövs adderas en viss fräschör för att folk ska förstå och kunna ta till sig det vackra och fantastiska med vintage och då är ju brudklänningar perfekt.

Så slutligen. Ska du stå brud så tipsar jag om att kolla efter alternativ. Man behöver inte hyra/köpa dyra nyproducerade klänningar bara för alla andra gör det utan kolla runt omkring dig. Kanske hittar du drömklänningen på mormors vind. Skatter hittar man oftast där man minst anar.

Ja detta blev ju både en hyllning till vintage, Elsa och min egna brudklänningshistoria. Det känns kul att hylla och det känns bra att berätta sina egna små historier. Så jag kan ju faktiskt känna mig rätt så nöjd. Punkt på det.